Hörneå bys hemsida www.becken.se
Rallarungens bekännelser!
Att växa upp som barn till vattenrallare
- en berättelse av Tord Fröling
Del 10
Vid den här tiden ville min äldste son Joakim att vi skulle försöka oss på eget företag och med anledning av det sökte jag och fick arbeta deltid.
Vi lade in ett anbud och köpte in ett stort konkursbo i Skellefteå, en stor datafirma som gått i KK. Två långtradarlass med datorer, datorlådor, datamöbler, kablar och elektronik till bedrövelse, fraktades till en lokal öst på stan som vi lyckades hyra. Det som inte rymdes där, fick plats i vår stora gillestuga i Hörneå. Huset var fyllt med datamöbler, datortillbehör och ALLT som fanns på denna datafirma som gått i KK.
Nu började problemet att göra något av allt detta. Jag visste knappt vad vi köpt , men Jocke som utbildats på skolan i Hörnefors, han visade sig vara en klippare. Det visste jag faktiskt redan. Han var ju min son och hade börjat programmera på en Vic 64 som vi köpte för länge sedan. Han satt dag o natt i långkalsongerna, tills han lärt sig bygga program för visning av skotrar på Arnes fritid, göra reklam och prislistor med mera i programspråket BASIC ??
Själv hade jag fått kunskap om datorer genom att vara medlem i datorföreningen DAFU i Umeå, en dataklubb där vi träffades varje måndagkväll under många år. Eldsjälar som Jan Samuelsson och Dan Wållberg, då IT-tekniker på komvux på Mossvägen på Berghem, hade mycket att lära oss. Varje måndagkväll togs nyheter inom datavärlden upp och analyserades. programspråk, nätverk, Internet, minnesteknik, elektronik och klubben drev en egen BBS-bas där massor av både nyttiga och onyttiga program fanns att hämta. Många av medlemmarna var lärare, läkare, optiker, It-tekniker, fabriksarbetare mm. De var omåttligt intresserade av datorteknik. Somliga gick in i datorvärlden så till den milda grad att det blev skilsmässor pga det.
På kvällar och nätter lärde jag mig HTML och byggde hemsidor till en kille i Tyskland som förmedlade begagnade och krockskadade bilar till Sverige.
Det var bl.a av honom som vi i vår verksamhet i Dataguiden HB, också köpte bilar, renoverade, körde och sålde.
Nu byggde vi samman datorer av all denna bråte med elektronik, hårddiskar, diskettstationer, moderbord och sladdar. Varje lördag hade vi öppet för utförsäljning och folk kom och gick, med en eller flera datorer under armen. I kk-boet fanns massor av datorlådor som importerats från Taiwan men dom var ju tomma? Dom fylldes snart med allt nödvändigt och såldes ut.
Problemet med firman (Dataguiden HB) var att vi hade ingen egentlig företagsidé. När allt var utsålt började vi fundera. Jo ,vi skulle ta på oss att vara återförsäljare av talsvars-system. Du kanske har hört det där med Tryck ETT om du vill komma till supporten, tryck TVÅ om du vill ha tillbaka dina pengar och sen blir du bortkopplad :-) Tyvärr var vi för tidigt ute. Ingen förstod eller visste hur jäkla bra det här var och hur stor grej det så småningom blivit. Vi gick en kurs på Gotland hos en expert på talsvar och fax-system och började bearbeta företag i Umeå. Jag var ju säljare och jag åkte runt och pratade för varan men ingen förstod ju något, så det var inte så lätt. Äldre företagare var alltför konservativa och ovilliga att acceptera något nytt.
Firman bestod också av automatiserade solarier som vi skötte med den andra handen. Flickor kom och flickor gick. Bruna och fina. Lokalen köptes senare tillbaka av tidigare ägare.
****
Det var ju lätt att få jobb även på den här tiden och Jocke fick fast anställning på Dragonskolan som IT-tekniker och där finns han fortfarande kvar. Själv blev jag erbjuden att lära mig punktskrift och text-telefoner, bildtelefoner mm och lära döva och dövblinda att kommunicera med elektronisk kommunikation. Socialstyrelsen hade startat ett projekt för dövblinda som skulle utbildas och det var där jag hoppade in utan att veta vad det egentligen innebar. Jag fick utbildning av Föreningen För Sveriges dövblinda och mycket fick man ju lära sig på egen hand. En svårighet var dock teckenspråket. All utbildning fick ske med teckenspråkstolk eller via datorkommunikation. Lite teckenspråk lärde jag mig men det tar många år att utveckla det till användbarhet.
Jag blev sedermera uppmanad att återgå till Ams, där jag hade min huvudtjänst, eller säga upp den. Löneutvecklingen hade där, tyvärr, varit så usel så jag sade med glädje upp den tjänsten.
****
Det var ju så lätt att få jobb:-) så jag sökte och fick en tjänst på landstinget i stället och som oftast, när man byter tjänst, får man genast upp lönen ett hack. Under tiden på Landstinget sökte jag en 20-poängskurs i IT-säkerhet på Umeå Universitet, tentade och insåg att det finns mycket att göra på det området. Det gäller lika mycket idag som då. Särskilt med tanke på att man snart ska kunna läsa sina Journaler på ”nätet”?
Mina sista 15 år arbetade jag som dövblindkonsulent och reste runt i Västerbotten och försåg döva och dövblinda med datorbaserade hjälpmedel. Det blev många mil i bil, på alla typer av väglag, oftast dagsresor och därmed ofta i mörker när man skulle hem på kvällen.
Med 60-talsmusik, country eller dansbandsmusik i bilradion, gick resorna som en dans. Bara ren tur att alla renar och älgar klarat sig.
Jag har fortfarande kontakt med en del av ”mina” döva och dövblinda som är fantastiska personer var och en på sitt sätt.
Besök gärna http://www.solla.vilhelmina.com/ för att se ett exempel på vad man kan åstadkomma trots att man är dövblind. Där finns många hundratals bra länkar mm. Se bara registret över alla bilar. Man kan ff. se spår av min påverkan i vissa länkar till Tyskland t.ex :-) Vilket enormt arbete han lagt ner på dessa sidor. Utseendet är anpassat för att man ska se tydligt och bra , med mörk bakgrund och tydlig text. Något som TV4 Nyhetsmorgon borde lära sig!! Tyvärr har hans syn försämrats så till den grad att han nu måste lära sig punktskrift för att kunna återkomma och uppdatera sidorna som nu förfaller allt mer? Ps. Det är jag som lärt honom grunderna, men han som gjort jätte-jobbet. Ds.
Som avslutning kan man ju reflektera lite över varför man råkat ut för både det ena och andra i livet och min fru undrade sedan hon korrekturläst mina avsnitt, hur kunde jag råka ut för allt detta? Aldrig hände något sådant mig säger hon. Hon levde kanske i en mera skyddad miljö, gick flickskola, flyttades inte runt och hade säkert en lugnare uppväxt hemma i Umeå och andra föräldrar.
Jo jag var väl lite uppkäftig och stursk många gånger. Kanske är det något arv från rallarna som ni kanske läste om tidigare i Del 2. (Citat :rallarna var fruktade ute i bygderna på grund av sina vilda "rallarslagsmål” (slagsmål helt utan regler), sitt understundom hejdlösa drickande och sina framgångar bland ortens unga kvinnor.) Delar av detta passar faktiskt ganska bra in på mitt liv:-)
Det var väl också ett sätt att hävda sig. Pojkar har lättare att råka i kurr med varandra och på den tiden var det vanligt med lärare och arbetsledare som var auktoritära. Jag drog säkert på mig blickarna i onödan både i skolan och i det militära genom att uppträda kaxigt.
I det militära fanns naturligtvis många befäl som var både kamratliga och korrekta och dom blev oftast mest respekterade och omtyckta, men många hade nog valt fel yrke. Samma sak i skola och arbetsliv, de mest omtyckta lärarna och cheferna lärde man sig mest av och gillade man mest. Dom fick ordning och reda i klassen och på arbetsplatsen och tappade aldrig kontrollen, dom samarbetade man med.
Varför så många byten av jobb? Ett skäl var att alltid försöka försörja sig själv och stå på egna ben. Mina föräldrar hade inget att stötta mig med ekonomiskt, även om man kunde få lite hjälp ibland. Oro, nyfikenhet, vantrivsel, hälsoskäl, omständigheter som man inte kan råda över, föräldrars jobb, intresse, pröva något nytt, ta tillfällen i flykten, ja det finns många orsaker och har man rallarblod i ådrorna så blir det kanske så?
Jag försökte på gamla dar införa ytterligare ett sätt att premiera anställda.
De som jobbat 25 år på samma stol får ju en guldklocka.
De som jobbat på 25 olika ställen hinner aldrig uppnå 25 år på en plats och kan alltså aldrig få en "guldklocka". Hur uppmärksammar vi dom?
Skönt vara pensionär efter allt detta. De fem sista åren har jag haft fullt upp med att bygga garage till sönerna, renovera deras och vårt eget hus. Däremellan fiskar och jagar jag, leker med/umgås med barn och de 8 barnbarnen, mekar med nån bil och är volontär i Hörnefors.
Det är ju så lätt att få jobb, känner ni igen uttrycket :-) ?
.jpg)
Som rallarunge bar man dynamit i fickan illegalt
Numera får man -ironiskt nog- bära den helt legalt
dock endast på recept och i formen Nitrolingualt:-)
Hörneå 2012 Tord Fröling - Rallarungen
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se